Vinterdalens hemlighet
En dröm i svart och vitt, en dröm att vandra genom natten.
Om mitt och ditt, en sanning som ingen annan sett den.
Mitt öde beseglat i ett ögonblick, nått som ingen annan förstod.
Hur du mitt liv förstört fick, och att du i hemlighet bara log.
Om mitt och ditt, en sanning som ingen annan sett den.
Mitt öde beseglat i ett ögonblick, nått som ingen annan förstod.
Hur du mitt liv förstört fick, och att du i hemlighet bara log.
Morgonen kom tidigare än jag räknat med. Strimmor av ljus bröts genom det tunga molntäcket och belyste de lätta snöflingorna som sakta släntrade mot marken. Elden var utbrunnen sen länge och mina fötter kändes lätt avdomnade under pälsen. Min mage var långt ifrån i det stadium jag hade hoppats på. Jag hade spytt flera gånger under natten och trots att det fanns gott om mat i väskan så var jag inte hungrig förutom i korta stunder då illamåendet försvann. Min uppmärksamhet drogs tillbaka till de kalla fötterna och muttrande masserade jag dem länge och väl tills jag kände mig nöjd med den värme och blodcirkulation som spritt sig. Det sticker lätt i dem men jag vet det kommer gå över so fort jag kommit igång igen. När jag reser mig så ser jag att snöfallet lättat och i solens riktning så planar stora skogar ut sig långt ner, ner för berget som jag just nu befinner mig på. Jag spänner ögonen för att se om jag kan se något som rör sig längre ner. Skogen ser så sprudlande och prunkande grön ut. Svårt att tro att det är juli när kylan tränger på uppe på berget. Suckande inser jag att de inte funnit mitt spår ännu. Men det är bara en tidsfråga. Fast just nu har jag några dagars försprång. Ingen tid att förlora dock. Och efter att snabbt samlat ihop mina saker och bundit ihop dem så blev det långa steg vidare utmed bergskammen. Mina fötter var inte utrustade tillräckligt men det fick duga. Varje steg kändes osäkert och jag vet inte hur många gånger jag trodde jag skulle trilla ihop när jag trampade snett. Solen vandrade över himmelen och det var först när skymningen närmade sig som jag hörde ljudet. Högt, gällt och kallt skar det in i mitt hjärta. Genast insåg jag att de var nära och med ens så kollapsade jag framåt.
Det som är hemskt är att jag inte ens kan välja när jag det ska ske. Så många saker utlöser bilder som får min kropp att krampa upp under mig. Känslan av en plötslig tomhet i bröstet, ett vakuum som snärjer ihop varje del. Jag tappar förmågan att andas, hjärtat kämpar förtvivlat och lönlöst för att pumpa ut blod och min mage vänder sig upp och ner. Illamående, yr och fruktansvärt ensam sjunker jag ihop. Som om min kropp har förverkat sin livslust. Sekunderna förvandlas till minuter och plötsligt släpper trycket och jag flämtar våldsamt efter luft. Jag vet inte hur lång tid jag har, kanske kommer det tillbaka om någon sekund. Jag vill inte må såhär. Förtvivlat kryper jag genom snön, mina ögon är fyllda av mina tårar och av den piskande vinden som river upp snön på bergskammen. Lite längre... bara lite mer. Mina händer river på bergets isiga hud och det känns som om jag inte kommer någonstans. Mina tunna fingrar tar om en kant och drar mig framåt. Alldeles för sent hör jag knaket. Hur den utstickande isen ger efter under min tyngd och jag störtar ner och stutsar emot berskammens insida. Längre och längre ner. Mest genom den mjuka snön som yr runt omkring mig och slår mot mig som om det vore ett kuddkrig men med alldeles för mycket styrka och bestialitet. Något river till över min kind och käke och allt svartnar.
För varje slag mitt hjärta slår, varje gång träffar en hammare mitt huvud. Pumpande, slående, bankande, skrikande öppnar jag mina ögon. Smärtan är obeskrivlig. Åhhh. Och allt är suddigt. Allt är vitt. Var är jag? Runt mig börjar jag se konturer. Kylan blir plötsligt påträngande. Den svider emot min panna, mina kinder och varje del av min kropp. Undrar hur länge jag var utslagen. Aj.. Vad ont allt gör! Sakta börjar jag sträcka och känna på varje rörelse, varje muskel, led och ben. Jag verkar må bra. Omskakad, blåslagen, öm men inget brutet och inga öppna sår. Försök ställa dig upp! Ställ dig upp sa jag! En röst skriker i mitt huvud. Undrar om det är min? Jag tittar upp från vart jag måste ha kommit. Berget tonar upp sig över mig längre än vad min syn räcker. Att jag överlevde hela vägen ner är ofattbart. Men kanske räddade denna brutala misshandel mitt liv. Hade de hittat mig hade jag inte levt nu. Detta var jag ialalfall säker på. Med stapplande steg började jag pulsa västerut i den djupa snön. Kanske får jag leva en dag till.
Det som är hemskt är att jag inte ens kan välja när jag det ska ske. Så många saker utlöser bilder som får min kropp att krampa upp under mig. Känslan av en plötslig tomhet i bröstet, ett vakuum som snärjer ihop varje del. Jag tappar förmågan att andas, hjärtat kämpar förtvivlat och lönlöst för att pumpa ut blod och min mage vänder sig upp och ner. Illamående, yr och fruktansvärt ensam sjunker jag ihop. Som om min kropp har förverkat sin livslust. Sekunderna förvandlas till minuter och plötsligt släpper trycket och jag flämtar våldsamt efter luft. Jag vet inte hur lång tid jag har, kanske kommer det tillbaka om någon sekund. Jag vill inte må såhär. Förtvivlat kryper jag genom snön, mina ögon är fyllda av mina tårar och av den piskande vinden som river upp snön på bergskammen. Lite längre... bara lite mer. Mina händer river på bergets isiga hud och det känns som om jag inte kommer någonstans. Mina tunna fingrar tar om en kant och drar mig framåt. Alldeles för sent hör jag knaket. Hur den utstickande isen ger efter under min tyngd och jag störtar ner och stutsar emot berskammens insida. Längre och längre ner. Mest genom den mjuka snön som yr runt omkring mig och slår mot mig som om det vore ett kuddkrig men med alldeles för mycket styrka och bestialitet. Något river till över min kind och käke och allt svartnar.
För varje slag mitt hjärta slår, varje gång träffar en hammare mitt huvud. Pumpande, slående, bankande, skrikande öppnar jag mina ögon. Smärtan är obeskrivlig. Åhhh. Och allt är suddigt. Allt är vitt. Var är jag? Runt mig börjar jag se konturer. Kylan blir plötsligt påträngande. Den svider emot min panna, mina kinder och varje del av min kropp. Undrar hur länge jag var utslagen. Aj.. Vad ont allt gör! Sakta börjar jag sträcka och känna på varje rörelse, varje muskel, led och ben. Jag verkar må bra. Omskakad, blåslagen, öm men inget brutet och inga öppna sår. Försök ställa dig upp! Ställ dig upp sa jag! En röst skriker i mitt huvud. Undrar om det är min? Jag tittar upp från vart jag måste ha kommit. Berget tonar upp sig över mig längre än vad min syn räcker. Att jag överlevde hela vägen ner är ofattbart. Men kanske räddade denna brutala misshandel mitt liv. Hade de hittat mig hade jag inte levt nu. Detta var jag ialalfall säker på. Med stapplande steg började jag pulsa västerut i den djupa snön. Kanske får jag leva en dag till.
