Spucatum Tauri - Bullshit!

Varför berörs vi så mycket av våra ex?
Jag är faktiskt väldigt förvånad hur vi påverkas av de vi dejtat/varit tillsammans med. För jag finner rätt ofta mig själv i den sitsen att jag blir avundsjuk, ja rentav svartsjuk även när det är jag som gjort slut. Att man kan ha lämnat alla tankar om en person bakom sig, men när jag plötsligt ser honom/henne på stan i handen med nån annan så skär det genom mig med en obeskrivlig kyla. Jag vill ju inte säga att jag inte unnar nån annan lycka. Det är klart jag gör. Jag blir mest besviken, om det är på mig eller den andra vet jag inte, över att det inte funkade för oss.

Varför är vissa så svåra att släppa. Jag har några som jag nog aldrig kommer att kunna släppa. Och det är oftast de förhållanden som antingen varit längst, eller de som varit korta men fått ett abrupt slut. Det med korta förhållanden som tar en så dominant plats beror nog på att man gärna ser det för något det inte var. Jag gjorde liknelsen med ett träd tidigare idag för en vän. Ett träd som blommat upp och sedan vissnat vet man iallafall hur högt det kunde bli. Hur vackert det var. Men ett träf som inte fått hela sin glans, och som fälls av en galen skogshuggare så förlorar man spärren. Det finns ingen gräns för hur vackert det trädet kunde blivit. 

Nej jag är övertygad om att jag lurar mig själv dagligen. På gott och ont. Ibland önskar jag att jag inte var den personen jag är. Jag låter mitt hjärta guida mig för mycket. Och jag vet att det bara vill väl egentligen. Men med lite insikt i konsekvenser och förebyggande skadereglering som mitt hjärta av någon anledning prioriterat bort så hamnar jag ändå i situationer som är minst sagt värdelösa.

Om ändå jag kunde låta min kuk fatta lite fler beslut... Då skulle jag ju iaf få mer sex. Det är ju ändå något. Något man kan greppa, något man kan sätta en handfast handling till. Men kärlek känns så flummigt. Så osäkert. Nej säger jag. Mer hjärna och kuk. Mindre hjärta. För tillfället iallafall. Är trött på att lura mig själv och bli sårad.

Men sen å andra sidan så tycker jag ju att livet i sig är väldigt mycket "Trial and Error" uppbyggt. Det är meningen att vi ska misslyckas, bli sårade och skadade. Vi måste bli det för att lära oss hur vi ska undvika det sen. Vi faller för att kunna ställa oss upp igen.

Efter många år i storstan så har det visst blivit dags att folkbokföra sig här också. Så nu är alla papper inskickade och snart så är jag en 08 på riktigt för första gången trots mina 3(?)år här. Min goda vän Christian sa iof att jag inte behöver vara orolig. Jag citerar:"Du bor ju typ 50 meter utanför tullarna så du är fortfarande en bonde." Tack Christian. ^^
Förresten så har visst Svenska Klassikern blivit poppis. Kolla gärna in länken. ;)

Sen måste tilläggas att Rhino och Bugsy är så jävla grymma! =D
Tack Mia och Fia för bion idag!

---

Over and out!
/Mattias