Spucatum Tauri - Bullshit!

"Det som är hemskt är att jag inte ens kan välja när jag ska tänka på dig. Så många saker utlöser bilder som får min kropp att krampa upp under mig. Känslan av en plötslig tomhet i bröstet, ett vakuum som snärjer ihop varje del. Jag tappar förmågan att andas, hjärtat kämpar förtvivlat och lönlöst för att pumpa ut blod och min mage vänder sig upp och ner. Illamående, yr och fruktansvärt ensam sjunker jag ihop. Som om min kropp har förverkat sin livslust utan dig. Sekunderna förvandlas till minuter och plötsligt släpper trycket och jag flämtar våldsamt efter luft. Jag vet inte hur lång tid jag har, kanske kommer det tillbaka om någon sekund.
Jag vill inte må såhär. "

Sorgligt nog känner vi alla såhär ibland. Nånstans så innebär ju alltid starka känslor för någon att vi lämnar oss sårbara. Enda sättet att undvika det är ju genom att inte bli kär, inte ha vänner och inte lita på någon. Plötsligt är då ändå priset värt att betala. Men det innebär inte att det gör mindre ont när det sker.

Så vad kan man göra när man sitter i skiten. Jag antar att en viss mängd tårar måste få falla. Men när är det nog? När räcker de timmar vi lagt på att förtvivla över vår situation? Jag tror att svaret beror väldigt mycket på hur djupt vi blivit sårade. Men en sak är säker. Vi ramlar för att lära oss att resa oss igen.

Vi ramlar INTE, för att andra ska resa oss upp efter.

Vänner, bekanta och kära tror jag ska agera mer som guider än som assistenter. De får gärna ge förslag på var man ska sätta fötterna för att klättra upp för kullen. De får gärna ge en klapp på axeln med uppmuntrande ord. De får gärna om jag stannar upp ge mig en kram och säga att det kommer lösa sig. Men. De bör inte hålla mig i handen hela vägen. De bör inte lyfta och bära mig för vissa resor måste man göra själv.

Ibland är det bara så att så fort någon sätter ner en så trillar man nerför berget igen om man inte lärt sig vart man sätter fötterna.

Hur ska man göra då för att vara mer i kontroll över sin situation. För det första så måste vi förstå att vi aldrig kan ha nån vidare kontroll över den vi älskar. I ett sådant förhållande växer inget vackert. Men, vi kan ha en relativt stor kontroll i vad vi accepterar och hur vi visar det. Vad vi accepterar handlar helt om värdegrunder. Vad du som person anser är rätt och fel. Jag tänker inte prata om det nu. Det hoppas jag att ni själva kan klura ut vad som passar er.

Vad jag tänker säga är att sättet vi visar vad som är rätt är enkelt. Tydlighet och handling. Ord väger aldrig lika tungt som att visa med handlingar vad vi uppskattar hos vår partner eller vad vi inte uppskattar. Det kan innebära att man tar avstånd. Klipper en kontakt för att förhindra en värre utveckling för framtiden.

Jag säger inte att det inte gör ont. Tvärtom.

Always choose the lesser of two evils.