Spucatum Tauri - Bullshit!

Vi har alla drabbats av denna extrema längtan till nått vi inte kan få. En person, någon som gör oss "hela" och bekräftar vårt värde, som ger oss en kärlek som värmer oss på ålderns höst. Detta är en kraftull fantasi som sällan blir verklighet. Istället så målar vi in oss i ett hörn och slås av negativa känslor som, tyvärr, oftast bara ytterligare spär på vår fascination utav personen i fråga.

Vår vilja att bli accepterade för just den vi är, är så stark att vi ibland lägger vår kärlek på någon utan att bry oss,  eller ens märka att den inte är besvarad. Gränsen mellan romantisk kärlek och besatthet är ofta suddig.

Men vad som verkligen ger kärlek dess kraft är att den är delad. Att man är två om den och kan i motgångar resonera. Två personer är alltid smartare än en. För när vi upplever den ensamma, även om känslan kan vara väldigt intensiv, så är det inte troligt att den blir beständig eller resultera i något användbart beteende.

Att hålla kvar vid någon som tydligt tagit avstånd ger snarare en bild utav att du är en masochist än av den rättfärdigande bild du vilseleder dig själv med att tro att dina handlingar bygger på en känsla av tillgivenhet.
Så vad ska man göra?
Många gånger så pratar man om möjligheten att ta avstånd till problemet. Personligen är det den lösningen jag tror mest på. Men detta är givetvis inte den självklara lösningen. Särskilt inte då det ställer höga krav på den som ska genomföra det. För hjärtat ropar, skriker och vill åt ett håll. Men vi har sett att i många fall så, på sikt, så mår personen bättre efter några månader än om man försöker hålla kvar vid personen.

Ni som inte sitter i denna situationen just nu (för ni är opartiska) men ändå har erfarenhet av obesvarad kärlek och att komma över nån man känt sig fullständigt förälskad i, Snälla, Skriv i kommentarerna. Vad tycker ni är rätt sätt och om det är tid ifrån varandra som behövs. Hur lång tid då ungefär?
Dagar
Veckor
Månader
År
?


Over and out!
/mattias